Skridskocafé 28 januari 2009

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner

Skridskocafé 28 januari 2009

Inlägg  tomasc i mån mar 02, 2009 11:53 pm

Utan inomhushall ingen framtid för skridskosporten!


Varför har de värmländska skridskoåkarna varit så framgångsrika?

Varför har svenska skridskoåkare vunnit så många olympiska guldmedaljer på 10 000 meter?

Vad skiljer dagens skridskoåkare från gårdagens?

Har skridskoåkning någon framtid i Sverige?


Dessa och många andra spännande frågor diskuterades vid ett skridskocafé, som Karlstads-Hammarö Idrottshistoriska Förening anordnade i Idrottens Hus den 28 januari och som lockade drygt 40 deltagare, vilket är en bra siffra för att vara Karlstad.


Anders Ajaxson ledde samtalet med de inbjudna gästerna på sedvanligt suveränt sätt. Han var förberedd ner på ”tiondelsnivån”.


Intressant var att Karlstadsskridskoåkaren Axel Johansson, sedermera Jungeröd, uppmärk-sammades. Han åkte samtliga fyra distanser i Garmisch-Partenkirchen 1936. Hans bästa placering var en artondeplats på 500 m med 46.1. Anders framhöll också hur suverän norrmannen Ivan Ballangrud var på sin tid. Det var först Hjallis som överträffade Ballangrud tjugo år senare.


Hur kunde 10.000 meter bli en sådan svensk paradgren fr o m 1948? Eller vad sägs om denna serie över svenska medaljörer

1948 Åke Seyffarth guld

1952 Carl-Erik Asplund brons

1956 Sigge Eriksson guld

1960 Kjell Bäckman brons

1964 Jonny Nilsson guld

1968 Johnny Höglin guld

1968 Örjan Sandler brons

1984 Tomas Gustafson silver

1988 Tomas Gustafson guld


Mats Wallberg, sprintern från Arvika, fick berätta lite om skridskosporten på Arvikanivå, innan det var dags för minnena från Sapporo, Davos och Innsbruck. I Innsbruck 1976 var ju Mats ynka 2 hundradelar från en bronsmedalj. Hans tid var 39.56. Sannolikt förlorade han medaljen genom otur i lottningen. Han gick i par med långdistansaren van der Helden, som inte kunde ge Mats någon pace – dessutom tjuvade van der Helden, vilket aldrig är bra. Mats verkade dock ha kommit över den missade bronsmedaljen.


Johnny Höglin var huvudpersonen denna kväll med 10 000-metersloppet i Grenoble 1968, där Johnny vann guldmedaljen på 15.23.6 med tre tiondelar till godo på Fred Anton Maier. Två saker sades, som jag tycker också bör poängteras. Maier var i en grym form 1968, vilket hans tid 7.22.4, när han vann 5 000 m mycket överlägset i OS, visar. Det andra var, vilket man lätt glömmer bort, att Johnny Höglin var en mycket duktig 1500-metersåkare. Han var ganska nära prispallen i Grenoble även på 1500 m.


Jonny Nilsson var tyvärr förhindrad att komma till Karlstad denna kväll. Anders sa en intressant sak. Jonnys ”memoarbok ”Sikta mot stjärnorna” presenterades 1963, när Jonny bara var 20 år. Det finns en uppgift i boken som är intressant som svar på frågan varför Jonny började idrotta. ”Min barndoms idrottsidol bodde i granngården. Det var Gustav Jansson, som tog olympiskt brons på maraton i Helsingfors 1952.”


Jan Marmstål tillhör dem som hade sina stora idrottsframgångar som junior. Sedan har han blivit ledare och internationell domare. Vi blev verkligen imponerade, när han redovisade sina internationella uppdrag på allra högsta internationella nivå – ledarskap är också en viktig del av vår idrottshistoria.


Höglin och Marmstål gav intressanta miniporträtt av Ivar Nilsson, Kjell Bäckman, Örjan Sandler och Tomas Gustafson.


Inger Sandin-Borgström blev aldrig någon stor stjärna men några SM-tecken blev det i alla fall. Hon berättade om hur det var att som 15-åring komma in i den svenska eliten i slutet av 50-talet (hon slutade när hon var 23). Det var en berättelse som var en kärleksförklaring till idrotten. Inger vann inga stora mästerskap men hon vann mitt idrottshistoriska hjärta denna kväll.


Johnny Höglin berättade om den s. k. proffscirkusen efter 1972 som han tyckte blivit lite orättvist negativt bedömd. Det var dråpligt att få höra hur Johnny blev ”återamatöriserad” så att han kunde springa orientering för OK Tyr. Johnny var den förste efter Olle Tandberg att återamatöriseras.

+++


Så var det dags för den mer analyserande delen. Alla var rörande överens om att skridskoåkning före och efter inomhushallarna är två helt olika idrotter. Johnny sa ”tänk att få träna varje dag som man planerat utan att behöva göra ändringar p g a vind och temperatur”. Klappskridskorna gör 1-2 sek bättre tid per varv. Alla var också överens om att om vi inte får någon inomhushall i Sverige snart så är skridskosporten död i vårt land. Inomhushallar börjar byggas i flera länder f n även om Holland dominerar med 6-7 hallar.


Martin Edman tidigare ordförande i Karlstads Skridskoklubb påminde om att flera duktiga skridskoåkare finns i Karlstad t ex Maritha Johansson men genom att TV inte visar skridsko så är det inga som känner till sporten längre.


Så var ett fint idrottscafé tillända. Det var inte bara vi idrottshistoriker som var nöjda. Vi aktiva borde träffas lite oftare hörde jag någon av de medverkande säga när jag lämnade Idrottens Hus.

+++


Ett bra idrottscafé tar inte slut när de medverkande avtackas utan det fortsätter flera dagar framöver. Man funderar vidare. Ett par av mina vidarefunderingar redovisas nedan.


Hela idrottscaféet handlade om individuella mästerskap. För mig var skridsko när jag var som mest intresserad främst allround-VM och EM sammanlagt, d v s 500, 5 000, 1500 och 10 000 m med start lördag middag och med slutsegraren åkande ärevarv med lagerkransen söndag eftermiddag.


Denna tävlingsform där man lade ihop tiderna i ett mycket märkligt system gav alla i publiken en speciell samhörighet av nästan matematisk modell. Man stod där på Bislett med kronometern och visste precis vad en sekund sämre tid på 1500 m innebar för krav på bättre tid på 10 000 m etc. En sprinter som hade 2 sekunder bättre tid än en långdistansåkare på inledningsloppet 500 m hade 20 sekunder tillgodo inför det följande 5 000-metersloppet eller nästan 2 sekunder per varv. Fortfarande tilldrar sig dessa tävlingar sammanlagt stort intresse.


I Hamar avgjordes nu i början av februari VM som blev en fantastisk tävling mellan världens två superstjärnor holländaren Sven Kramer och norrmannen Håvard Bööko. Det hela slutade med en knapp seger för Kramer med poängsumman 147.567 mot 148.072 för Bööko. Tiderna var fantastiska nästan kusliga för oss som var med på 60- och 70-talen eller vad sägs om Kramers serie: 36.33, 6.09.74, 1.45.01 och 13.05.21. Kramers tid på 10 000 m betyder om man jämför den med Hjallis vinnartid från Osloolympiaden den magiska tiden 16.32.00 så skulle Hjallis ha nästan 2 500 meter kvar att köra när Kramer går i mål eller ha varvats sex gånger!


Jag avslutar detta referat och dessa reflexioner med en nästan hädisk tanke. Utan svenska skridskoåkare riskerar skridskosporten faktiskt att mista en del av sin internationella status. Det räcker inte med duktiga holländare och norrmän för att garantera olympisk status. Det är inte bara behovet av inomhushallar som förenar skridskor och bandy utan också nödvändigheten av att det finns ett flertal länder där dessa idrottsgrenar bedrivs i en sådan omfattning och på en så hög nivå att det kan anordnas tävlingar som uppfyller VM- och OS-status.


Kjell Fredriksson

tomasc

Antal inlägg : 10
Registreringsdatum : 08-04-27

Användarens profil

Till överst på sidan Gå ner

Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan

- Liknande ämnen

 
Behörigheter i detta forum:
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet