Fotbollscafé med Thomas Nordahl den 13 september 2007

Karlstads Idrottshistoriska Förening anordnade den 13 september ett fotbollscafé med Thomas Nordahl som gäst. Åhörarna fick först lyssna till Thomas egen utveckling som fotbollsspelare, och då berördes även i viss mån pappa Gunnars karriär. Därefter kåserade Thomas om svensk och internationell fotboll.

Gunnar Nordahl blev den första svenske proffsspelaren, och det var i Milan i början av 1949. Då var Thomas bara var drygt två år gammal. Thomas påminde för övrigt om att 1949 endast var fyra år efter andra världskrigets slut. Innan Gunnar Gren och Nils Liedholm förenades med Gunnar i Milan på hösten samma år hade Bertil Nordahl blivit den andre svenske proffsspelaren, även han i Italien men i Atalanta.

Pappa Gunnar lyckades mycket bra i Italien, och innertrion Gre-No-Li blev mycket välkänd, trion spelade tillsammans i fyra år. Gunnar vann den italienska skytteligan fem år i rad och har ännu rekordet i antalet gjorda mål i ligan. De sista tre och ett halvt år av vistelsen i Italien tillbringade familjen Nordahl i Rom, Gunnar spelade då i Roma.

Då familjen återvände till Sverige (Degerfors) 1960 var Thomas 14 år, och det var inte alltid så lätt att anpassa sig till svenska förhållanden. Thomas hade t.ex. aldrig gått i svensk skola och fick börja på prov i realskolan. Fotboll hade han egentligen inte spelat i Italien, det var mest tennis och simning som han hade sysslat med. Han började nu spela fotboll och gjorde det både i Degerfors och i KBIK:s pojklag, Gunnar hade ju kommit tillbaka till Sverige som spelande tränare i KBIK. Med Degerfors pojklag vann han det värmländska Lilla VM och blev senare svensk juniormästare.

Gunnar Nordahl blev från hösten 1961 tränare för Degerfors (och räddade laget kvar i allsvenskan trots ett närmast hopplöst utgångsläge inför höstsäsongen). Utvecklingen för Thomas gick nu snabbt, och han debuterade i allsvenskan för Degerfors redan 1964, innan han fyllt 18 år. För Thomas var det förstås jobbigt att ibland höra uttalanden som att pappa skulle ha släppt fram honom tidigare men även att han var med i laget bara för pappas skull.

Det blev inte så många matcher för Thomas i Degerfors, redan våren 1965 började han spela i Örebro SK. Det sammanföll med att Gunnar med övriga familjen flyttade till Norrköping för att träna dess IFK och att Thomas skulle börja på gymnasiet i Örebro. Thomas berättade att Örebro fick betala bara 5 000 kronor för att han och Göran Kummelstedt skulle bli spelklara med kort karenstid. I Örebro tog speciellt Orvar Bergmark men även Gösta Lind mycket väl hand om Thomas.

Thomas spelade tre och ett halvt år i ÖSK och debuterade under den tiden i landslaget. Under en landskamp mot England på Wembley specialstuderades Thomas av Juventus, och 1968 skrev han på för klubben. Han tränade med dem i en månad, men det var importförbud för utländska spelare, så han lånades ut till Anderlecht i Bryssel i tre och ett halvt år. Där blev han belgisk cupspelmästare och spelade en Uefacup final. Thomas försökte under utlandsvistelsen att tillämpa pappas rättesnöre att anpassa sig till det land man kommer till. Utlandsvistelserna har bl.a. haft som effekt att Thomas pratar italienska, franska, tyska och engelska.

Thomas tycker så här i efterhand att han borde ha stannat ute längre som proffs. Men kombinationen av främst att det äldsta barnet var fem år och att gode vännen Orvar Bergmark ringde och kunde erbjuda goda villkor gjorde att Thomas flyttade tillbaka till Örebro 1971. Efter 270 allsvenska matcher och 110 mål i ÖSK avslutades den aktiva karriären med två år i Forward. Totalt spelade Thomas 17 landskamper och satt på bänken 35 gånger. Han var med i VM-trupperna 1970 i Mexico och 1974 i Tyskland och är ”Stor Grabb”.

Thomas var under ett antal år tränare, först i Sandvikens IF kombinerat med ett halvtidsjobb på Sandvik, sedan under en tid i Norge och därefter för Motala AIF. Men 1994 ringde TV 3 från London, och han bevakade returmatcherna mellan Milan och Anderlecht. För en fortsättning krävde Jan Stenbeck att Thomas skulle sluta med sitt engagemang inom klubbfotbollen, och så blev det. Vi kan väl alla intyga att det har blivit succé, inte minst genom Don Thomasoprogrammen.

Thomas tycker att den svenska landskampsfotbollen är bra, oftast har Sverige rankats bland de 15 bästa nationerna. Vad gäller klubbfotbollen har den, i ett europeiskt perspektiv, aldrig varit sämre än nu. Framgångarna över tiden har också varit högst begränsade. I förutvarande Europacupen för mästarlag nådde Malmö FF final, och IFK Göteborg spelade semifinal i en av två 4-lagsgrupper. IFK Göteborg har också spelat och vunnit två finaler i Uefacupen.

Italien och Spanien har dominerat den europeiska cupfotbollen, men även lag från England, Tyskland, Portugal, Holland och Frankrike har nått förhållandevis goda resultat. Thomas ville också ta bort en myt, Manchester United är inte ens det näst bästa engelska laget i europeiska cuper. Liverpool har lyckats bäst och därefter Nottingham Forest.

Thomas redovisade en mängd av statistiskt material för sina slutsatser. Han pekade också på ett antal tänkbara anledningar till de olika ländernas resultat beträffande klubbfotboll:

* Klimatet
* Konkurrensen från andra sporter
* Bosmandomen
* TV och ekonomin
* Skattesystemen
* Folkmängd och språk

Agne Andersson